I lördags hade jag gått ner i vikt igen och grälade nästan hela dagen med mina föräldrar. Jag har försökt och försökt nu i snart fyra månader att bli frisk på egen hand, men istället har jag gått ner ca. 3 kilo till. Jag gillar inte ens min kropp som den ser ut just nu. Eller jo, egentligen gör jag det, det är i stortsett bara brösten som jag vill ska vara större. Men endån. Jag fryser ständigt, på det enskilda skolfotot ser det ut som jag har målat med lila läppenna runt läpparna och mina nyckelben syns tydligt (dock tycker jag att just det är fint). Skulle jag råka äta mig övermätt någon gång, visst, då är det okej att spy, eller om jag äter för mycket under en dag. Just nu ligger målet på att behålla frukosten samt middagen varje dag. Lunchen i skolan går redan åt pipan, men det har den redan gjort nu i fem år så det gör ingen skillnad. Går jag upp till en viss vikt så har mamma dessutom lovat mig att jag ska få börja gymma! Förstår ni vilken lycka det är? Att få träna igen och bygga upp muskler och skelett igen? Åh, ni ska veta hur fint det låter i mina öron. Jag ska bli så jävla vältränad och snygg. Det är just den tanken som driver mig just nu. Och att få tillbaka mensen. Det är också jätteviktigt för mig.

Men jag har fortfarande väldig problem med ångesten. Den kommer inte bara när jag är supermätt eller har ätit något onyttigt, utan det kan räcka med en gurkbit så känner jag hur hela processen börjar kicka igång. Och det är jättejobbigt.