Var egentligen tänkt att familjen skulle åka iväg till en stor simhall några mil härifrån idag, så jag hade inte räknat med att jag skulle vägas idag, men så fick lillebror ont i halsen och så sket det sig. Var tvungen att springa in på rummet och klunka en liter vatten från en flaska jag har här inne snabbt som fan så mår jätte illa nu. Låg kvar på samma vikt som innan och det kan jag tacka gudarna för. Fick sån jävla panik att jag bara skakade innan, händer huvud, ja hela kroppen. Tur att det inte syntes i alla fall. Vattnet tog ju som sagt slut så jag gick ut i köket för att dricka ett stort glas innan och det märkte ju mamma. Hon sa att det var ju inte bra om jag skulle dricka innan osv osv. Efter sa hon att om jag hade problem och inte klarade det på egen hand så måste jag lova att säga till och så frågade hon om det fortfarande var någon matträtt som jag fick ångest av att äta. Som vanligt ljög jag och sa att allt var okej och sa att jag fortfarande inte var speciellt förtjust i pasta. Dock hatar jag att behöva tvingas äta saker som innehåller mycket kolhydrater, tillexempel pasta, potatis, bröd, ris mm. Allt annat är okej. Hon frågade även om jag fått tillbaka min mens än, vilket jag inte har. Jag menar hallå, det tar ju ett tag innan den kommer tillbaka i och med det att jag håller på att "friskna till" från min ätstörning.

Jag hatar mig själv för att jag låter ätstörningen styra mitt liv. Den finns i precis allt jag gör, i varje steg och bakom varenda leende jag tvingats fejka.

Jag behöver hjälp men jag vill inte ha den. Det är det minsta jag vill över allt annat. Då kommer jag behöva tvingas prata med en psykolog (vilket kanske inte är en sån dum idé) men det är i fall jag även tvingas läggas in på sjukhus som är min största rädsla. Och lära mig äta. Och gå upp i vikt. Massor. Jag är en väldigt lång tjej och om jag då tvingas gå upp till "normalvikt" kommer jag att vara stor, klumpig och tjock. Ingen kille kommer att vilja ha mig, folk kommer att peka på mig så fort jag vänder ryggen till och viska "är det verkligen hon? Hon brukade ju vara så smal innan".

Jag vet ju om att jag är sjuk, det är ta mig fan inget normalt beteende jag har med maten och allt. Men innan mina föräldrar fick reda på vad jag egentligen höll på med var jag som lyckligast. Ni tror säkert att jag ljuger nu, men det gör jag verkligen inte. Hade sån jävla energi så det är inte klokt och alltid glad. Känslan av att veta att man är smal gav (och ger) mig en sån enorm kick. Att själv märka av förändringen. Att se revbenen, höftben och nyckelben sticka ut, känna magen, kunna greppa runt armen (kan bara på den vänstra, haha). Ja ni hör ju själva hur det låter, det är inte normalt, men det är precis så jag upplever det.