Kom nyss ut från badrummet. Vågen visade på mindre än vad den någonsin gjort förrut det här året. -1,5 kg. Vill egentligen hoppa av lycka, men någonstans inom mig vet jag att det är fel. Måste dricka 1,5 liter vatten för att vågen ska stämma idag, för om jag gissar rätt är det vägning som står på schemat idag. Min enda chans att bevisa att jag "äter" i skolan. Det var ju frisk jag skulle bli. Inte sjukare. Jag börjar faktiskt tvivla ganska mycket på om det verkligen går att ta sig ur en ätstörning själv. Jag tror att jag kanske till och med skulle må bra av att prata med någon som lyssnar och förstår mig men främst någon som kan hjälpa mig ur det här helvetet.

Vissa dagar har jag verkligen hur mycket motivation som helst och känner att nu jävlar, nu ska jag bli frisk igen. Andra dagar… Ja, då går det bara helt enkelt inte att tänka så, hur mycket man än försöker. Igår var exempelvis en sådan dag.