Är för tillfället hemma och förbereder maten med min kära moder! Blir lax, så det går nog ner, dock blir man proppmätt av det så lite kämpigt blir det nog. Det märker vi.

Dagen har annars flutit på som vanligt och inget speciellt har hänt kan jag väl påstå. Haha, oj vilket roligt inlägg detta blev…

Aja, jag återkommer senare om det händer något mer spännande eller något sådant, haha ;).

Puss och kram skumbanan!

Åt för mycket nötter och har ångest. Anas grepp är stadigt. Hon väser saker i mina öron, otrevliga saker. Jag tar åt mig av hennes ord och det smärtar i mig. Ytterligare en gång låter jag henne ta kommandot som så många andra gånger tidigare. Jag har ingen kontroll över mitt liv.

Undra om denna sockerfria varianten finns att köpa på ica?

Maten gick ner idag UTAN ångest! Sån underbar känsla ska ni veta, underrrrbar!

Nu ska jag bege mig mot en fin vän och kolla på film! :)

Googlade runt lite och hamnade på en ren slump på denna bloggen, vilken jag vill passa på att rekommendera i fall man kanske har några frågor angående anorexi och bulimi, om man bara är nyfiken eller vill ha mer information om de båda sjukdomarna.

Mår så jävla dåligt nu, jag bara gråter gråter och gråter. Mina föräldrar kommer tvinga mig att gå upp tio kilo till. Till mer än vad jag vägde förrut. Jag vill inte mer nu, jag vill inte, jag är så jävla nere på botten som man kan vara. Noll självkänsla och noll självförtroende. Jag gråter till och med när jag skriver detta inlägget, så patetisk är jag. Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt som jag gör just nu. Det bästa vore att bara komma bort härifrån, att försvinna och slippa mitt liv, men jag är ironiskt nog för rädd för att dö och för feg att ta självmord. Men det vore så jävla skönt. Att bara få försvinna. Vad är det för fel på mig? Varför duger aldrig någonting som jag gör? Vad var det för mening med att jag skulle födas om det endån blev så här? Jag orkar inte mer.

jag fattar inte varför fan ni älskar inte mig

Ni beter er som en låga som har brunnit utan eld

Det känns som allt är slut nu för jag orkar inte mer

gud lyssnar inte på mig hur mycket jag än ber

mina tårar är för många har förvandlats till blod

kanske vore det bäst om bara lilla fia dog

jag står på min bro och tittar ner emot rälsen

jag tänker ska jag hoppa och jag får en klump i halsen

jag är hatad av så många men älskad av få

Jag hatar mig själv. Jag hatar mitt liv. Jag vill dö.

Beger mig iväg mot simhallen med la familia. Vi hörs när jag är hemma igen!

Var egentligen tänkt att familjen skulle åka iväg till en stor simhall några mil härifrån idag, så jag hade inte räknat med att jag skulle vägas idag, men så fick lillebror ont i halsen och så sket det sig. Var tvungen att springa in på rummet och klunka en liter vatten från en flaska jag har här inne snabbt som fan så mår jätte illa nu. Låg kvar på samma vikt som innan och det kan jag tacka gudarna för. Fick sån jävla panik att jag bara skakade innan, händer huvud, ja hela kroppen. Tur att det inte syntes i alla fall. Vattnet tog ju som sagt slut så jag gick ut i köket för att dricka ett stort glas innan och det märkte ju mamma. Hon sa att det var ju inte bra om jag skulle dricka innan osv osv. Efter sa hon att om jag hade problem och inte klarade det på egen hand så måste jag lova att säga till och så frågade hon om det fortfarande var någon matträtt som jag fick ångest av att äta. Som vanligt ljög jag och sa att allt var okej och sa att jag fortfarande inte var speciellt förtjust i pasta. Dock hatar jag att behöva tvingas äta saker som innehåller mycket kolhydrater, tillexempel pasta, potatis, bröd, ris mm. Allt annat är okej. Hon frågade även om jag fått tillbaka min mens än, vilket jag inte har. Jag menar hallå, det tar ju ett tag innan den kommer tillbaka i och med det att jag håller på att "friskna till" från min ätstörning.

Jag hatar mig själv för att jag låter ätstörningen styra mitt liv. Den finns i precis allt jag gör, i varje steg och bakom varenda leende jag tvingats fejka.

Jag behöver hjälp men jag vill inte ha den. Det är det minsta jag vill över allt annat. Då kommer jag behöva tvingas prata med en psykolog (vilket kanske inte är en sån dum idé) men det är i fall jag även tvingas läggas in på sjukhus som är min största rädsla. Och lära mig äta. Och gå upp i vikt. Massor. Jag är en väldigt lång tjej och om jag då tvingas gå upp till "normalvikt" kommer jag att vara stor, klumpig och tjock. Ingen kille kommer att vilja ha mig, folk kommer att peka på mig så fort jag vänder ryggen till och viska "är det verkligen hon? Hon brukade ju vara så smal innan".

Jag vet ju om att jag är sjuk, det är ta mig fan inget normalt beteende jag har med maten och allt. Men innan mina föräldrar fick reda på vad jag egentligen höll på med var jag som lyckligast. Ni tror säkert att jag ljuger nu, men det gör jag verkligen inte. Hade sån jävla energi så det är inte klokt och alltid glad. Känslan av att veta att man är smal gav (och ger) mig en sån enorm kick. Att själv märka av förändringen. Att se revbenen, höftben och nyckelben sticka ut, känna magen, kunna greppa runt armen (kan bara på den vänstra, haha). Ja ni hör ju själva hur det låter, det är inte normalt, men det är precis så jag upplever det.

Jag är så trött på staden jag bor i, men även på skolan jag går på. Åtminstone på de statusberoende människorna där i alla fall. För dem handlar allt endast om hur mycket pengar du har, antalet vänner på din facebook, hur många du har strulat med (speciellt om du har strulat med andra "coola kidz") och hur många du har legat med.

Jag fattar inte hur de orkar, men man märker ju hur viktigt det är för vissa. Speciellt gäller det killarna, har själv råkat ut för den typen allt för många gånger men aldrig fallit dit som tur är. För det är någonting i mitt huvud som känner av såntdär, någonting i min hjärna som säger "du har stött på den här sorten förrut, passa dig". Så jag låter det inte bli mer än en flört och i slutändan så är det endån rösten i huvudet som har rätt. Jag blir äcklad av dessa killar, de blir ordentligt oattraktiva i mina ögon. De är så osäkra på sig själva, ständigt uppmärksamhetssökande och verkar dessutom ha ett sånt galet stort beroende av att få bli bekräftade. Tråkigt, men så är det.

Blir just nu attackerad av en armé bestående av flygmyror, hjälp?!